Category Archives: Åseri

by

Tjugoförsta åseriet- På söndagskvällar räddas jag av tanken på AKUTEN

Det fanns en tid när jag redan strax efter lunch på söndagen började känna mig lite lätt olustig, för att jag inte var säker på om jag hade planerat allt jag skulle göra med eleverna under veckan. Känslan kan beskrivas som när man står på något man uppfattar som säkert, men som man inte med säkerhet kan bedöma i alla avseenden. En snötäckt sjöis är bedrägligt slät och fin ända tills man trampar igenom…

Söndagskvällarna ägnar jag åt att gå igenom i förväg vad jag ska göra under veckan och då försöker jag också arbeta mig igenom olika saker som jag behöver försäkra mig om att jag har tänkt på. Man blir bättre på det med åren. Därför är mina söndagskvällar nuförtiden ganska lugna och sköna och kan innehålla en stunds läsning eller ett bad i stearinljusets sken medan jag lyssnar på musik. Jag varvar ner i stället för upp nuförtiden.

Min uppfattning då, för längesedan, var att det var viktigt att in i minsta detalj ha tänkt på varje enskild faktor. I efterhand kan jag se att jag var väldigt kontrollberoende och att det resulterade i att jag mådde dåligt om jag inte hade det man kan benämna ”koll” på allt. Jag tror att det bottnade i en viss osäkerhet och bristande självtillit. Nu vet jag att det inte kan hända så många hemska saker om det inte går enligt plan A, för jag har nämligen alltid en ”Plan B”. Min önskan att ha koll har egentligen inte ändrats nämnvärt, men min inställning till situationer då något går fel, har ändrats. Det har visat sig vid ett antal tillfällen att när något inte blir som man har tänkt sig, så accepterar eleverna utan problem att man i stället löser det uppkomna läget med en ”Plan B”.

EN sådan faktor då hela planeringen kan gå i stöpet är allt som kan kopplas till IT, som när lärplattformen inte fungerar eller då vi inte har någon uppkoppling och därmed inte kan använda datorerna. Men också så vardagliga företeelser som strömavbrott kan ändra inriktningen på den planerade lektionen i ett nafs.

DÅ kan man INTE bryta ihop, även om det första ord som dyker upp i huvudet är en svordom.

Med åren har jag samlat på mig en stor mängd alternativa idéer som går att ta till när något inte blir som planerat. Jag har gjort det enkelt för mig genom att samla några få RIKTIGT BRA lektionsplaneringar i en pärm som jag kallar AKUTEN. Jag använder bara akuten vid akuta tillfällen, inte för en sticka i fingret, om man återigen lånar ett uttryck ifrån sjukvården… När jag tar till denna pärm så vet jag två saker innan jag börjar. Dels vet jag att min ursprungsplan inte går att genomföra, dels vet jag att det jag väljer att göra ur AKUTEN inte kommer att innebära några problem för mig. Också där är lektionerna planerade på ett målfokuserat sätt och det är bara att välja och vraka. Därför känns situationen omedelbart trygg igen. Söndagkvällar då jag tillfälligt känner mig osäker inför arbetsveckan, brukar tanken på AKUTEN lugna mig. Men då syftar jag på min pärm, inte något annat.

2618727_1200_675.jpg (612×344)

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Tjugonde åseriet- Flip-flops, flipp eller flopp?

Bild

Ibland händer det att jag råkar lyssna på lokalradion just när de ”hissar och dissar” musik. För den oinvigde kan jag berätta att det går ut på att programledaren spelar en låt som är ny på marknaden och de två inbjudna gästernas uppgift är att tala om huruvida låten kommer att bli en vinnare på skivlistorna eller ej. Är låten en flipp eller flopp?

Att hissa något är att ”höja det till skyarna” medan att dissa på normalsvenska skulle kunna betyda att man ogillar företeelsen och inte tror på den. Dissa är ett ord som många ungdomar använder ytterst frekvent har jag märkt. DÅ handlar det om väldigt många olika saker som t ex att någon upplever sig ignorerad av en person och utbrister: ”Varför dissar du mig!?”

Men huvudfokus för mig idag är att kommentera flip-flops. De sandaler av enklare typ som en äldre svensk kallar badskor eller badtofflor. Flip-flops sticker man bara in foten i och de har TROLIGEN fått sitt namn av ljudet… När man går så låter det i alla fall som att det kunde vara så…flipp flopp flipp flopp…Ljudet uppkommer när sandalen slår upp emot hälen vid varje steg.

En ung kvinna jag känner kom till Sverige på besök från ett annat land. Hon hade packat vackra outfits, där flip-flops var en del av den helhet hon ville åstadkomma. Vi skulle besöka Skansen. Jag berättade innan att det skulle bli en dag med långa promenader och föreslog någon form av gymnastikskor eller liknande. Eftersom det var sommar valde den unga kvinnan ändå sina flip-flops. Inte helt oväntat fick hon först ont i fötterna, därefter skavsår och sist men inte minst ett tilltagande dåligt humör. Den som själv har haft fel skor någon gång vet hur det känns att inse både DET och att man kunde ha tagit de där andra skorna som man lämnade hemma…

En gång för längesedan, när jag var postkassör, hade jag flip-flops av en modell som var modern då. De var av plast, men hade små nabbar i sulan och mellan nabbarna fanns ett antal metallknappar som skulle anses vara nyttiga att gå på. Det var säkert så, men jag valde felaktigt att ta på mig dessa skor när jag skulle gå en långpromenad vid Hellasgården utanför Stockholm. Promenaden avslutade jag barfota, med skorna i handen och sedan dess har jag aldrig mer besökt Hellasgården. Jag får ont i fötterna bara jag TÄNKER på det tillfället.

Mitt första år som lärare köpte jag ett bar billiga tofflor, som påminner om de betydligt dyrare Scholl, vilka min lärarlön inte räckte till då. De billiga tofflorna hade jag dagligen tills de nöttes ut, flera år senare. Eftersom de hållit sig skapligt, köpte jag återigen de billigare tofflorna och det blev en vana att ha den typen av skodon på arbetstid.

Döm om min förvåning när jag besökte USA och insåg att där får läraren inte bestämma själv över sin klädsel och sina skor. Det fanns en dress code! Dessutom var denna dress code könssegregerad. Män fick inte ha shorts, utan skulle ovillkorligen ha långbyxor, oavsett väder. De fick inte ha s k tank top (linne) utan skulle ha t-shirt av pikémodell eller långärmad skjorta. Kvinnor skulle ha kjol eller klänning, nylonstrumpbyxor samt högklackade skor med öppen häl. OK… So far so good… Jag insåg när jag redan var där att jag också förväntades klä mig så vid mitt besök. Jag som bara hade packat mina billiga tofflor, fick därför be rektorn på den aktuella skolan om ett specialtillstånd att få ha mina pumps, som ju inte hade öppen häl… Därtill hade jag min långa svarta linneklänning, ett plagg jag annars bar på min fritid när jag ville känna mig lite fin. I skolan har jag i allmänhet kläder som i första hand är bekväma. Det är prio ett för mig. När jag arbetade med barn i grundskolan, hade jag dessutom för vana att välja kläder som var tåliga, utifall att jag eller någon elev skulle råka spilla vattenfärg eller ketchup på kläderna…

I den amerikanska skolan har man ibland speciella temadagar då man klär sig på ett annat sätt, men alla de där vanliga dagarna, så har lärarna en speciell dress code och eleverna har sin skoluniform.

Jag minns en gång för väldigt längesedan när jag var och hälsade på min mamma på jobbet. På väggen i hennes arbetsrum hängde en tänkvärd affisch som föreställde tre tonårsflickor. De var alla lika klädda, med dåtidens mode och texten ovanför dem var något i stil med ”Tur att vi slipper ha skoluniform!”. Jag har ingen egentlig åsikt om skoluniformens vara eller icke vara, men jag tänker att som lärare uttrycker jag mycket av min personlighet genom min klädsel. Jag är en bärare av det jag har på mig, på gott och på ont. Vore jag då iklädd kjol eller klänning, nylonstrumpbyxor samt högklackade skor med öppen häl, så skulle elever ofrånkomligt yttra: ”Ska du bort efter skolan, Åsa?” för det är ett så osannolikt klädval för just mig. Alltså: Flipp eller flopp? Till tofflornas lov!

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Nittonde åseriet- en lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag. Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet.  Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Artonde åseriet- I sopmaskinens tid!

Det är blåsippornas tid! Det såg jag igår när jag promenerade en stund i skogen. Eller är det kanske snarare tussilagons tid, eller vitsippans? Men vad skulle i så fall den konkurrerande tibasten, med sina vackra blommor på kal kvist tycka? Om det nu med självklarhet är en växt som ska få äran att ge tiden något att hänga upp sig på, så kanske doften av dessa växter spelar större roll än synintrycket? Vårens dofter för mig, kan å ena sidan vara den späda gullvivans, där hon försöker sticka upp sin gula hätta och säga till blåsippan att dess tid är förbi, men å andra sidan kan det vara en mindre angenäm doft, som i förstone inte alls är så trevlig. I stället är det de konnotationer som följer med doften som leder till att man ändå välkomnar den. Min favorit bland dessa är den långsamtgående sopmaskinen, som med sin bevattnade sopning av gatan lämnar en lite dammig och unken doft av sand, men det jag fäster vikt vid är ju att till och med kommunen och dess planeringsansvariga nu anser att det ÄR vår. Därför är sopmaskinen min favorit.

Den skänker mig omedelbara minnen om vårens första hopprepsstund när jag var liten eller glädjen över att den hage vi ritade upp på gatan skulle bli kvar tills vi hade tröttnat på att hoppa och övergick till att göra något annat. En annan fördel med sopmaskinen är ju att man hinner med att uppfatta den utan att vara speciellt snabb eller extra begåvad. Man hör först något diffust brummande på avstånd. Det är tillräckligt starkt för att nå igenom husväggar och sprillans nya treglasfönster, men ändå så pass allmänt att man först blir nyfiken utan att veta säkert vad det kan vara. Därefter, när den kommer närmare, kan man höra sopandet. Där får svenska landslaget i curling konkurrens! MÅNGA är de elever som i mina klassrum genom åren på min uppmaning fått ställa sig upp för att titta ut genom fönstret med min enda enkla uppmaning; ”Titta på min favorit bland vårtecknen!” Många är också de elever som sagt; ”Var då? Jag ser inte! Vad menar du?” Därför har jag dragit slutsatsen att mitt val av favorit kanske är lite märklig eller ja…udda…eller också är det en fråga om kommunikation. Därför måste jag dra ett strå till stacken genom att förklara sopmaskinens fördelar i dess självklara topp bland vårtecknen.

Finns det andra vårtecken som i samma utsträckning skulle få mig att stanna upp, reflektera, minnas? Ja, självklart! Säkraste kortet efter sopmaskinen och vårblommorna är de där grannarna jag nämnde i #tolfte åseriet. Skatorna! De bygger och samlar och kämpar och får så småningom ihop till en imponerande etagelägenhet, eller, ja…rishög… Det skänker mig samma varma glädje varje vår att se dem jobba med detta, men det drar även igång en förväntan om att jag kanske ska få uppleva än en gång, hur skatungarna jagar sina föräldrar på gräsmattan, med sitt tjatiga tjatter om mer mat, medan de förtvivlade föräldrarna curlar med allt större och mumsigare godbitar.

Kopplingen mellan här och nu, till det som finns inbyggt i förväntan, gäller även andra vårtecken för mig. Jag kan lyssna på radion mitt i vintern och det kan t ex vara Melodikrysset, som försöker fånga mitt intresse på ett generellt plan. Är det då en VÅRSÅNG, gärna med Lunds Studentsångare, så tickar det igång flera reaktioner alldeles omedelbart. Det FÖRSTA som händer är att jag sjunger MED! Det andra som händer är att jag minns alla de många vårkonserter jag själv har varit med och sjungit, där just dessa vackra vårsånger utgjort huvudinnehållet. Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm eller OOOOOOOOOOOOOOOOOO eller eventuellt ett do di dam dam dam är liksom inte mycket att komma med i textsammanhang… Men det får jag kompensera med glädjen över att minnas helheten, för som andra alt har jag ju sjungit stämmor som ibland varit lite märkliga. Det är inte självklart att jag kan hela texten. I stället kan min text vara något som ligger och kompar i bakgrunden, en del av helheten, så att säga, något som förtydligar det sopranerna ville få fram med sin text. När jag var ung körsångare spelade det ingen roll, men nu inser jag att en sopran i de flesta fall fick med texten på köpet…

Ett annat givet vårtecken är GB-listans nyheter. Man kan ju inte ta sommarlov utan att ha ätit sig igenom årets nya glassar och dessutom hissa och dissa dem tillsammans med vänner och bekanta. Även glassarna tickar igång minnen. När jag var liten var min favoritglass en tillfällig besökare på listan. Den hette Alexandra och smakade hasselnöt. Jag minns speciellt en utflykt som jag gjorde med mina vänner då vi skulle till Sturehof. Som vanligt satt vi längst bak i deras SAAB herrgårdsvagn, ivrigt vinkande till bilen bakom. Vi hade bespetsat oss på att få en glass vid resmålet. Men Sturehof hade ingen Alexandra! Slottets skönhet och dagens vackra väder kom i skymundan. Hur kan det komma sig att ett slott som är öppet för besökare bedriver sin verksamhet utan att förstå att man måste sälja glass? undrade vi.

Lärarens vårtecken är av helt andra slag! Detta är de nationella provens tid! Det är betygsättningens tid! Det är redovisningarnas tid! Det är också det ansträngande jobbets tid! Men samtidigt är det också kvittots tid. Det är nu jag får kvitto på om min undervisning har fungerat i relation till de kursmål som Skolverket har satt upp. Det är nu jag måste utvärdera och dra slutsatser och förändra inför framtiden. Det är alltså utvärderingens tid och planeringens tid. Nåväl, egentligen är det nog snarare redan vår. Det är enkelt att säga. Det är vår! Men för den som levt större delen av sitt liv i ett land där det inte finns några tydliga avgränsningar mellan olika årstider, kan årstidsväxlingar kanske te sig patetiska att fästa någon vikt vid. Därför samtalar jag mycket med eleverna om hur jag uppfattar årstidsväxlingarna och vad många av oss gläds åt just den här tiden på året.

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Sjuttonde åseriet- En värld full av språk startar i din egen dator!

 

För ett antal år sedan när jag jobbade med elever i en mellanstadieklass, så märkte jag att många av dem dels tyckte att engelska var tråkigt, dels tyckte att det var svårt. Jag ville få dem att övervinna inställningen att det var tråkigt, för därigenom kan man locka fram intresset för lärande och senare uppnå kunskaper som i sin tur leder till att man inte längre uppfattar ämnet som svårt eller omöjligt.

Det har alltid varit så med mig att även om jag under terminstid har perioder av trötthet eller känner mig utarbetad, så behöver det inte gå många dygn in på lovet, förrän jag återigen börjar tänka i nya banor och planera för vad jag och mina elever ska ägna oss åt. Så var det också med utmaningen att få mellanstadieeleverna att gilla ämnet engelska. Jag kom på att om man får dem att brevväxla med elever i en engelskspråkig kultur, så kommer deras egen engelska att utvecklas medan de skriver, samtidigt som det för den andra klassen kanske kan vara av intresse vad jämnåriga kamrater gör i en skola i Sverige. Min tanke med projektet var att eleverna i sitt samarbete med sina engelskspråkiga brevvänner skulle hamna i situationer som gav dem språkliga utmaningar när de ville skriva om sådant som de ännu inte kunde uttrycka på engelska eller kunde förstå i det som deras brevvänner skrev.

Eftersom det var sommarlov, så har jag en del tid över på kvällarna till att söka på internet efter brevvänner för mina elever. Jag hittade en webbsida som hette epals och som var en världsomfattande brevvänsförmedling där klassrum kunde samarbeta med varandra. Jag skrev en profil för min klass och en för mig själv och fortsatte surfa. Medan jag alltså satt där vid datorn, så började det komma in svar redan då. Svaren kom från lärare, som liksom jag själv också hade börjat planera för den kommande terminen. Två lärare skrev från USA och en ifrån England. Jag läste igenom deras personliga brev och noterade att de alla tre också hade mellanstadielever i sina klasser och därför skulle passa perfekt för min egen klass.

Det hör till saken att jag skulle på en studieresa till England under höstterminen det året, år 2000. Därför tänkte jag att det smartaste vore om jag höll kontakten med den engelske läraren. För att inte vara ohövlig, så skrev jag därför ett brev till den amerikanske läraren, där jag vänligt upplyste om att jag redan hade fått kontakt med en lärare i England och att jag av tidsskäl inte skulle kunna skriva också till hans klass. Sedan skrev jag ett svar till den brittiske läraren där jag la lite mer fokus på att beskriva hur jag hade tänkt mig ett framtida samarbete och vad vi borde kunna göra med våra respektive klasser. Avslutningsvis i mailet så skrev jag dessutom; ”eftersom jag ska resa till England i höst, så kanske vi kan ses i samband med det?”

Detta var ju inte på den gamla gåspennans tid, så svaret fick jag i det närmaste och det var ett mycket märkligt svar. Där stod ungefär; Jag förstår inte riktigt hur du tänkte att vi skulle kunna ses under din resa till London. Jag bor ju i New Jersey, USA!

Det förhöll sig så att jag hade blandat ihop de båda adresserna och i stället för att inleda mitt brevvänsprojekt med den engelske läraren, hade jag avspisat honom och skickat mitt förslag på samarbete till den amerikanske läraren. I det uppkomna läget valde jag att fortsätta skriva till den amerikanske läraren och planera för ett gemensamt projekt med honom och hans klass, eftersom så många andra faktorer stämde överens. Det skulle visa sig vara början på ett väldigt spännande projekt som både vi själva och våra elever fick mycket glädje av. Lärandet blev, så som jag hoppats, i den så kallade utvecklingszonen i språket, nämligen strax över den nivå där ens språkbehärskning är för tillfället. Mina elever i den svenska skolan fotograferade skolgården, ritade skisser över klassrummet, skrev och beskrev sin skolvardag och vad de gjorde på rasterna.

De amerikanska eleverna gjorde lika. I den skärningspunkt där likheter och skillnader möttes fanns nu en gemensam kunskap om skolvardagen för en amerikansk mellanstadieelev i New Jersey eller en svensk mellanstadieelev från Västerbergslagen. Förutom detta nätburna samarbete per mail, så reste jag till USA för att på plats träffa den amerikanske lärarens elever och han kom året efter på besök till mina elever. Båda dessa skolbesök gav viktiga insikter både för mig och för den amerikanske läraren.

Ett exempel på skillnader är hur man i New Jersey förväntas följa en viss klädkod på jobbet som lärare. Man får inte ha flip-flops och man får inte ha byxor om man är kvinna. I stället förväntas man ha kjol och blus och nylonstrumpor i sandaletter med öppen häl och tå. För mig, som gärna jobbar i jeans och tröja, med tofflor på fötterna, något som är ganska vanligt bland svenska lärare, skulle det vara svårt att byta klädkod till den amerikanska. Det fanns andra saker som jag noterade vid mitt besök, till exempel hur de amerikanska lärarna tilltalades med Mrs eller Mr, medan jag är van vid att tilltalas med förnamnet.

För min amerikanska lärarvän var det helt andra saker som ledde till en tankeställare. Han lånade min klass för att undervisa om hur en orkan uppstår. Med sig hade han två stora PET-flaskor  och ett litet plasthus liknande dem som hör till spelet Monopol. Det lilla plasthuset stängde han in i de två PET-flaskorna, efter det att han hade hällt vatten i den ena och kopplat ihop de båda flaskornas halsar med en hylsa som gjorde att man kunde skruva ihop dem, så att de liknade ett timglas. När vi kommit så långt i lektionen inledde han med att säga ”Nu ska jag visa er hur en virvelstorm fungerar, ni vet en sådan som finns med i filmen Trollkarlen från Oz!”

Ingen av eleverna hade sett den filmen. Ingen visste vem Judy Garland var. Ingen förstod hur en sådan virvelstorm fungerar, eftersom det inte finns den typen av stormar där mina elever bodde… Den gästande läraren fick förklara helt från början, med en annan ingång än den film han endast hade tänkt referera till lite snabbt i förbigående. Men förutom det, så framgick det med all önskvärd tydlighet att en annan skillnad mellan dessa båda klassrum var att ”mina” elever var vana vid att själva få göra experiment och prova och testa…medan den amerikanske läraren inte hade tänkt att eleverna själva skulle göra något. De skulle i stället observera…

Att lära på detta sätt, var för både lärare och elever mycket spännande och att vara en reflekterande praktiker har alltsedan dess varit väldigt viktigt för mig.

 

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Femtonde åseriet- Livslångt lärande lärares livsuppgift?

Vad är lärande? Kan det vara både aktivt och passivt? Finns det metoder som är mer eller mindre effektiva? Det är något som sysselsatt forskare världen över i tusentals år.

Många praktiska program på gymnasieskolan varvar teori med praktik på ungefär det sätt som beskrivs av pedagogen och forskaren Tom Tiller i boken ”Den andra dagen”. Han beskriver ett projekt i Nordnorge där man går i skolan den ena dagen och deltar i arbete t ex på en fiskebåt den andra dagen. De erfarenheter som de vuxna kan dela med sig i görandet är oerhört värdefulla för den unga eleven och rika möjligheter till förtydliganden ges i det praktiska arbetet. De kunskaper som eleven får är av många skilda slag och ger en helhetssyn på lärandet. Jag tror att mitt eget lärande tog avstamp i liknande sammanhang. Jag lärde mig luta av möbler genom att luta av möbler, inte genom att läsa om hur man lutar av möbler. ”Learning by doing” tillämpades av pedagogen John Dewey, men också av scoutrörelsen. Som barn var jag scout och vet därför att det är genom att göra som i alla fall jag bäst förstår olika saker. Men jag lär mig också genom att lyssna eller genom att se eller genom att samtidigt som jag lyssnar, anteckna det jag hör. De många skilda sätt jag själv använder för att lära mig, ger mig insikten att vi naturligtvis lär oss på olika sätt, men även att en och samma individ kan behöva tillämpa olika metoder vid olika tillfällen, beroende på vad det är som ska tränas eller läras in.

Inställningen till lärande på en generell nivå kan också skilja sig mycket från individ till individ. För egen del bär jag ständigt med mig den aktiva tanken ”Vad kan jag lära mig av det här då?” och anledningen till att jag tänker så har sin förklaring. Mitt eget perspektiv på lärandet har gett mig insikten att lärande är väldigt personligt eftersom det är så många medvetna och omedvetna faktorer som spelar in. I mitt yrke som lärare pratar jag ofta med elever OM lärandet. Jag försöker få dem att också vara AKTIVA i sitt lärande och reflektera över vad det är de lär sig och hur de upplever att de lär sig bäst etc. Varför gör jag det då? Jag gör det för att jag en gång själv fick den uppmaningen och sedan dess är jag verkligen aktiv i lärandet. Men lärandet, som alltså blev på en reflekterande nivå i sexan, var först oreflekterat och ”gled in på en räkmacka” ungefär.

När jag var liten och vi bodde i en förort till Stockholm, så reste vi till Dalarna på loven. I byn där vi hade vår sommarstuga bodde många äldre människor som jag känt i hela mitt liv. Det fanns jämnåriga också och med dem spelade jag fotboll och byggde koja och annat som jag trivdes med. När dessa killar, för det var inte en enda jämnårig tjej, ville leka krig eller skulle fiska en stund och min och deras tidsuppfattning skilde sig kraftigt åt vad gäller begreppet ”stund”, så valde jag ofta att sticka näsan i någon bok, eftersom det kändes som en klokare investering för framtiden. Var det dessutom soligt väder, så rodde jag gärna ut mitt ut på sjön, la mig i båten och läste boken medan jag solade och båten drev mot land. Jag cyklade ibland på egen hand på de små skogsstigarna med gräs i mitten, för att plocka smultron. Den viktigaste lärdomen med de där lugna stunderna var nog ändå att jag tränade mig på att vara själv, utan att känna mig ensam.

Men lite omak stod jag ändå ut med ibland, ofta för att visa att jag minsann också kunde, precis som killarna i byn. Så var det när flera hundra mörtar, som skulle bli kräftbete, metodiskt fick huvudet avvridet av mig när jag och en kille satt i hans båt i fisklukten. Jag hjälpte honom med detta inte alls trevliga arbete, för att visa att jag inte var någon vekling. När han frågade mig om det var äckligt att vrida nacken av fisken, så sa jag att jag inte alls tyckte det…

Andra gånger, när jag inte ville vara med killarna, så valde jag att besöka de äldre i byn. De var nästan uteslutande änkor efter någon lokal profil i byn. De hade alla olika historier att berätta, var och en på sitt vis och med sin berättarstil. Eftersom jag var ärligt intresserad och ville veta mera om det de berättade om, så blev jag med tiden ganska driven i att ställa divergenta frågor, som fick personen i fråga att berätta. Jag lärde mig om ditt och datt, historia, folkvisor, seder och bruk, vad föremål hette eller vem som bott i en viss stuga vid ett visst tillfälle. Jag lärde mig dialektala uttryck, trots att jag själv inte talar någon utpräglad dialekt. Jag lärde mig de bästa vitsippsställena och vart man skulle gå för att få den vackraste utsikten över byn. Jag lärde mig hur man blandar en kaffekask, även om jag själv inte drack någon. Jag lärde mig strategier för att vinna (men oftast förlora) mot en åttiårig tant i kinaschack. Jag lärde mig hur det känns att han en talgoxunge i handen när den äter skorpsmulor. Jag lärde mig också genom erfarenhet vem som hade den godaste saften, de godaste kolorna eller godaste mandelkubben.

På somrarna var också pappa ledig, eftersom han var lärare. Vissa dagar varje sommar, följde jag med honom på det vi skämtsamt inom familjen kallade för pappas ”Eriksgata”, då han återvände till sin barndoms och ungdoms hemtrakter. Många av de berättelser pappa redan hade delat med mig och min bror, fick då ett annat perspektiv ofta på ett underhållande sätt, när någon bekant till pappa berättade sin kryddade version av pappas skröna. Lärandet var för min del relativt passivt. Jag la inget krut på att lära mig, men jag var intresserad av det som de vuxna pratade om och brukade lyssna och fundera och även lägga saker på minnet.

I sexan hade vi en tillfällig vikarie i klassen. Hon är lärare nu, men då var hon inte det. Vid ett tillfälle under hennes vikariat hade vi ett samtal i klassrummet hon och jag. Hon frågade mig om vilken inställning jag hade till lärandet. Jag förstod inte frågan. Kunde man ha olika inställning till lärande? Hon förtydligade sig och frågade om jag hade en medveten strategi med det jag gjorde i skolan. Jag tyckte fortfarande att det var ganska svårt att bemöta hennes frågor. Men hon var envis och det är jag tacksam för idag. Hon gav olika exempel på situationer där man skulle kunna låta ett budskap gå in igenom det ena örat och ut igenom det andra och så förklarade hon att i varje sådan situation kunde man även välja att tänka aktivt; ”Vad kan jag lära mig av det här?”

Jag tog till mig det. Sedan dess har jag inte varit någon passiv inlärare. Någon kalenderbitare är jag inte och inte heller någon vän av kunskaper av typen ”När dog Karl XII?” men de kunskaperna har ibland hittat något dolt skrymsle i min hjärna att vila sig i, för vid ett parti TP eller när TV visar ”Vem vill bli miljonär?” så kommer de kunskaperna upp till ytan. Jag tror att det är en positiv effekt av yrkets många repetitioner av den typen av faktakunskaper. Man lär så länge man har elever…

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Fjortonde åseriet- Grammatik och praktik, utan panik!

Jag har aldrig tyckt om klassundervisning med grammatikgenomgångar för ”alla” eftersom eleverna befinner sig på så olika nivåer och dessutom har olika lärstilar. När eleverna ändå har övertygat mig om att vi ska jobba gemensamt med en genomgång i grammatik, vill jag jobba så konkret som möjligt och dra nytta av den heterogena sammansättningen i klassrummet. De som redan har förvärvat kunskaper kan fungera som stödjande medlärare i klassrummet när deras klasskamrater ska komma till insikt om något specifikt. Den process som innehåller språkliga förhandlingar om hur det ”ska vara” försöker jag åstadkomma med så konkreta övningar som möjligt. Häromdagen ville jag illustrera skillnaden mellan ”sina” och ”deras” och därför fick sex elever i klassen agera varsin ”person” och så hittade vi på olika tänkbara meningar där vi tillsammans kunde förstå skillnaden mellan dessa två pronomen. Sex personer förstod från ett inifrånperspektiv och klasskamraterna fick en input som åtminstone var mer konkret än det skulle ha varit med ett exempel i en bok och därför är chansen större att ytterligare någon kan ha förstått skillnaden mellan ”sina” och ”deras”.

Eftersom jag inte gärna har gemensamma grammatikgenomgångar i klassen, möter jag var och en i de texter de själva producerar.  Det innebär alltså att jag hjälper var och en med det DEN behöver. Det är ett arbetssätt som är otroligt arbetskrävande, eftersom det kräver av mig att jag kan hoppa in i olika grammatiska sammanhang och ge elever adekvat input, men i gengäld så får jag nöjda elever, som menar att de jobbar med just det som DE behöver för stunden och det är viktigt för mig att eleverna känner att det vi gör är meningsfullt. En annan positiv faktor är att deras lärande tar stora skutt framåt med den hjälpen. De tränar på det som de just för tillfället processar i stället för något som är för lätt eller för svårt. Det är min upplevelse att det fungerar väldigt väl. Jag försöker också att ge positiv feedback med hjälp av färger. Det som är grönt är ”rätt och riktigt”. En elev som jobbat med mig ett tag får mer och mer ”grönt” i sin text och det stärker elevens självförtroende i språkproduktionen.

Jag pratar också mycket med eleverna om lärandet på ett metaplan, både individuellt och i grupp. Syftet med det är naturligtvis att medvetandegöra själva lärandet. I en klass som min, så har vissa elever akademisk bakgrund, medan andra kom till Sverige som analfabeter. Såväl studieovana elever som elever med akademisk bakgrund ska alla möta utmaningar, men på sin egen nivå! Mixen är en tillgång!

Elever med annan språkbakgrund än den svenska, har fullt upp med att gemensamt i gruppen diskutera på vilket sätt man ska ordna orden i en vanlig mening på svenska. De har olika vägar till att lösa uppgiften och denna mix av metoder är lärande för var och en av dem. Någon i gruppen löser uppgiften med hjälp av kunskaper från inlästa grammatiska regler. Någon annan löser uppgiften eftersom den har erfarenheter av samtal med svenskar och kan minnas hur ordföljden lät och ytterligare någon är street-smart och använder sig av sunt förnuft. Oavsett metod, så är heterogena grupper lärande om man sammankopplar dem med tanken att alla ska komma till tals, att alla ska få dra sitt strå till stacken med förslag på lösningar. Jag går runt i klassrummet och lyssnar på elevernas förslag till lösningar, men just i fråga om ordföljd, så brukar jag vid mitt besök i gruppen även lägga orden på ytterligare några olika sätt och visa eleverna att det finns MÅNGA korrekta lösningar för uppgiften.  Jag vill påvisa språkets flexibilitet och ge eleven mod att prova sig fram i språket. I de fall där ordföljden tydligt leder till innehållsförändringar, så försöker jag sätta ord på vari skillnaden består. Ordföljd i grupp tränade vi häromdagen, genom att eleverna fick pussla med små ordlappar och lägga dem i en ordning som fungerar på svenska. En av meningarna gav upphov till extra mycket diskussioner om rätt eller fel:

  • Eftersom vi är panka kan vi inte äta pizza ikväll.

Prova själv! Man ser snabbt att både pengarna och pizzan är förgängliga enbart beroende på ordföljden: 

  • Eftersom vi inte är panka kan vi äta pizza ikväll.

Men eleverna märkte ju samtidigt att man kan ändra ordföljden på många olika sätt.

  • Vi kan inte äta pizza ikväll eftersom vi är panka.
  • Ikväll kan vi inte äta pizza eftersom vi är panka.

En alldeles vanlig modersmålstalare av svenska har oftast inga problem med ordföljden. Vi ser de många olika lösningarna utan att närmare reflektera över det. Vi ser även när ordföljden inte fungerar som den ska och om vi läser en text där det är fel ordföljd, så hakar vi upp oss just på det stället i texten:

  • Vi inte kan äta pizza ikväll vi är eftersom panka.

Att ge elever möjligheter att se språket så här konkret och kunna diskutera det med kurskamrater och lärare är förstås tidsödande, men det beror faktiskt på hur man ser det! Att träna metodiskt och koncentrerat med ett enstaka moment, där elever hinner reflektera i lugn och ro, kan leda till att man kommer till insikt om något som man har processat en lång tid. Att något ska falla på plats i en stressig skolmiljö är mycket begärt. Därför måste tidsfaktorn hanteras med omsorg. Jag förordar grammatik i praktiken, utan panik! Tiden får ett eget blogginlägg en annan dag!

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Trettonde åseriet- arbetsglädjen i läraryrket och vari den består

Eleverna är min främsta källa till utmaningar i arbetet varje dag, men också en återkommande källa till glädje och lycka i livet. Eftersom var och en av eleverna kämpar på sin nivå med sina specifika svårigheter i lärandet blir utmaningen är att möta dem med individuella lösningar. Det är en spännande och stimulerande uppgift att inför varje ny dag försöka hitta OLIKA sätt att hantera kunskapsstoff som elever kan behöva för att nå de aktuella målen. Det är oerhört fascinerande och något jag inte blivit trött på efter så många år i yrket. En del skrapar triss eller hoppar bungyjump, men jag är lärare. Jag får min kick på jobbet varje dag! Jag går glad och upprymd till jobbet varje dag och även om jag är trött vid arbetsdagens slut, så är jag sällan missnöjd. Jag känner mig berikad, påfylld av energi.

Atmosfären jag möts av när jag kommer in i klassrummet på morgonen är alltid av ett unikt slag, men i alla år, med undantag av någon dag här och där, så har jag alltid känt mig välkommen i mitt eget klassrum. Vi har kanske någon ömsesidig förväntan på varandra, jag och eleverna?

En av många nycklar till hur man gör i ett klassrum fick jag på en studieresa till New York. Ett inslag på aktuellt eller rapport hade fascinerat mig. Det var den amerikanska rektorn Dr Lorraine Monroe, som vänt trenden på ett antal skolor i New Yorks Harlem, som uttalade sig om skolfrågor. Jag läste hennes första bok och bestämde mig för att jag måste träffa henne. Det var en fantastisk resa på många sätt och jag fick många nya insikter som jag inte hade innan. Men viktigast av allt var ändå den där nyckeln:

”If You Expect Excellence, You’ll get Excellence!”

Tänk er det motsatta, nämligen att läraren utgår ifrån att det ändå inte är någon idé att satsa på en viss elev. Hur kan läraren veta att eleven inte kommer att nå målen utan att processen med att försöka ens har påbörjats?

Jag har valt Monroes perspektiv. Jag brukar se kursens slut som den bortre gränsen för mina ansträngningar att jobba tillsammans med eleven för att nå målen i kursen. Det vore fel av mig att döma en elev i förväg, tänker jag. Ibland kan det vara en stor utmaning att nå målen i kursen och inte alltid når vi dem, jag och eleven. Jag har dock alltid inställningen att hela kursen är den tid vi har till förfogande för att tillsammans nå målen. Lagar och regler styr också verksamheten, så i de fall där elever i vuxenutbildningen inte visar tillräcklig aktivitet måste jag ju rapportera det till rektor för eventuellt studieavbrott. En varningssignal av det slaget leder ofta till att eleven ökar sin aktivitet i kursen. Kommunikationen mellan mig och eleven är oerhört viktig. Det låter självklart, men det är ändå en process som inbegriper två personer som båda måste ha samma mål, nämligen att eleven ska nå målen. Då håller det inte om endast den ena av oss satsar på det. Vi måste båda anstränga oss och vi måste se på oss själva som ett team.

Jag har höga förväntningar på eleverna. Jag märker att det är bra, för många gör stora framsteg enbart genom att de känner att de har förväntningar på sig om att klara mycket. Men jag har ganska slappa tyglar när det gäller vad man ”måste” i kursen. Det har jag medvetet. Det tar ett tag innan eleverna och jag är på samma våglängd om detta, bland annat för att de kommer ifrån så många olika skolsystem världen över. Man måste ges möjlighet att träna, träna och återigen träna innan man ska lämna in det som man själv anser är betygsunderlaget i ett speciellt moment. Jag menar att det man gör i skolan dels ska vara målstyrt och dels ska vara behovsstyrt utifrån vars och ens nivå. Om det senare målet ska kunna tillgodoses, så måste jag även vara beredd att i ganska stor utsträckning vara flexibel med lösningar och upplägg, både vad gäller innehåll och metoder. Alla elever gör inte exakt samma sak, på samma sätt och vid samma tidpunkt, trots att de ska nå samma mål. Det finns många sätt att visa att man nått ett visst mål. Det står i våra styrdokument att vi ska arbeta målstyrt, men står även att vi ska individualisera och att vi ska möta respektive elev på sin egen nivå.

Var och en måste få en utmaning och utmaningen ska helst vara precis på gränsen för vad just den personen klarar av… men aldrig omöjlig att klara av. HÄR är kärnan i min arbetsglädje! Jag älskar att jobba med det där anpassandet till den individ jag för tillfället arbetar med. Även om den individen är en av många, så är det min ambition att var och en ska känna sig sedd, lyssnad på och speciell, men också uppleva att den går en utbildning som är anpassad för just de egna förutsättningarna. Det är en svår nöt att knäcka och det kräver mycket fantasi och kreativitet och massor av tid. Men inte en enda dag har jag tråkats ut av jobbet. Jag tror att det hänger samman med detta. Jag ägnar massor av tid åt att göra personliga ”undantag” ifrån ursprungsidén med hur man kan jobba. Det blir en dynamisk situation för både mig och eleverna och den är berikande och lärande och superhärlig att uppleva.

För något år sedan fick jag besök i mitt klassrum av en rektor från en annan skola. Han frågade mig vad jag hade för koncept. Jag sa att jag inte hade något, men han framhärdade och menade att något koncept måste man ju ha. Efter ett långt samtal fick jag honom till slut att förstå att i SÅ fall så är mitt koncept ”ATT INTE HA NÅGOT KONCEPT”.

Eleverna och jag inleder oftast gemensamt med en grundidé till hur man kan arbeta med ett visst tema eller en teknik eller metod de behöver kunna. Alla utgår kanske från en och samma uppgift men med olika individuella lösningar. Någon talar hellre än skriver. Någon behöver stöd med skrivandet. Ytterligare någon behöver hjälp av en kompis för att förstå en text och ytterligare någon vill inte alls lösa uppgiften med oss i skolan, utan på egen hand via internet. Anpassningarna som jag vet att en specifik elev behöver för att underlätta lärandeprocessen, utgör kanske kärnan till elevens upplevelse av kunnande. Därför är det viktigt att tillgodose elevers egna behov av smarta lösningar. I samma klassrum har vi sedan lika många ”nivåer” och ”angreppssätt” som vi har elever. Det är exakt det som skänker mig arbetsglädje. Jag får aldrig tråkigt. Det är alltid stimulerande och intressant. Dessutom får jag själv ständig påfyllning av hur man kan göra, eftersom eleverna kan påverka så mycket av det vi ska arbeta med och också gör det. De bidrar med ständigt nya idéer och synsätt från alla de världens hörn som de ursprungligen kommer ifrån. Därför är jag i ständig vidareutbildning i mitt eget klassrum och upplever en enorm arbetsglädje!



facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Tolfte åseriet- Hello Mr Magpie! How is your wife?

Years ago, when I first visited a dear friend in Kent, England, she showed me around and we took a car ride in the lovely countryside. If you have ever been in Kent, you already know its beauty. I was admiring the scenery when my friend suddenly hit the brakes, opened the car door and in fact got out of the car, saying: “Hello Mr Magpie! How is your wife?” I had by then never heard of such behavior among magpies, but a year later I could connect to magpies in general and a couple of magpies in particular. It was when a lovely movie was released. It is called “Pica pica” and as you may know, pica pica is the latin name for magpies.

DSC_1079-5.jpg (1200×788)

Jag satt hemma i TV-soffan, på den tiden då min TV inte hade fjärrkontroll och inte heller ett stort programutbud med många olika kanaler från världens alla hörn. Kvällens event var en film med titeln “Pica pica” Följ gärna länken:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pica_pica_(film)

Filmen är 97 minuter lång, står det i wikipedias information. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det. Jag minns nämligen hur jag å ena sidan uppfattade filmen som längre än jag hade förväntat mig och å andra sidan hela tiden mycket fin, spännande, intressant och ovanlig i sitt slag. Skator fascinerar mig. I morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag mina nya grannar, herr och fru skata. De har flyttat in i en risig etta i toppen av mitt äppelträd och nu innan lövverket döljer det, kan jag ägna tid åt att tjuvkika på parets ansträngningar att rusta upp ettan.

Det är helt uppenbart att de inte är helt eniga om hur det ska se ut i ettan. Jag är inte någon ornitolog, så jag vet inte vem som är herr och vem som är fru, för båda äro de varandra så lika. Men ett vet jag… De kivas… Den ena vill lägga kvisten åt det ena hållet och den andra flyttar genast samma kvist under högljutt tjatter. Kvistläggaren knuffas åt sidan och ordningen återställs tillfälligt och ett visst lugn infinner sig. Ettan vilar i frid, men se då kommer kvistläggaren åter, med en annan kvist, kanske för en utbyggnad åt söder? Jag börjar misstänka att kvistläggaren är en han och att den som funnit sig till rätta i ettan och börjar inreda densamma är en hon…

”Skator ska man hålla sig väl med!” brukar min pappa säga. Själv tycker jag att de är vackra, med sin svartvita fjäderdräkt och kloka ögon. De har något klokt över sig, tycker jag. Mamma berättade när jag var liten om en kvinna från hennes barndom. Kvinnan var på besök i mammas hem och tittade ut genom fönstret och sa: ”Vilken vacker fågel!” Min mormor gick genast fram till fönstret för att se vilken fågel kvinnan refererade till, men mormor såg inte någon jättevacker fågel, utan utbrast: ”Men det är ju en vanlig skata!” varpå kvinnan replikerade: ”Heter den så?”

Det kunde ha varit jag, som inte visste fågelns namn. Jag hör deras vackra sång, ser hur de anstränger sig den här tiden på året och jag kan namnge våra egna grannar. Min vän nötväckan som har bor i höghus, högt upp i tallen på vår tomt brukar jag prata med när ser henne och skatorna pratar jag också med, för jag är tillräckligt skrockfull för att minnas varför min väninna stannade sin bil så abrupt i England. Hon menade att man MÅSTE hälsa på skator, för annars betyder det otur. Eftersom jag inte gärna vill ta reda på i vilken grad det betyder otur, fortsätter jag hälsa på skator. I smyg… när ingen hör…


facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather
by

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!





/code>

facebooktwittergoogle_pluslinkedinby feather